/ Allmänt /

När ångesten tar över

Hej igen. 
 
Som jag har skrivit tidigare så har jag panikångest & socialfobi vilket hindrar mig från att göra väldigt mycket saker som jag vill göra & för att det ens ska finnas en möjlighet att klara av dom så måste jag utsätta mig för de sakerna som jag annars håller mig långt bort ifrån, när jag gick på psykoterapi så hade jag en lista på saker som jag skulle klara av att göra, det var som en stege, jag fick börja göra de lite lättare sakerna & sedan ta mig upp mot mitt mål, problemet var bara att jag ibland kunde ljuga & säga att jag hade klarat saker som jag inte alls hade klarat bara för att jag inte ville att hon skulle känna sig dålig, att få henne att känna att hon hade misslyckats med mig, att jag ljög hjälpte ju inte mig alls utan de gick tillslut tillbaka till så som det var förut i princip för att jag gav upp & körde på mina lögner istället vilket ledde till ännu mer ångest eftersom att jag visste att hon då hade förväntningar på mig att ja skulle klara av saker som jag absolut inte klarade av, så en dag när jag var där så skulle jag visa för henne att jag klarade av att ringa samtal för de hade ja ju sagt att jag hade klarat av när jag var hemma, men jag fick panik & nästan hyperventlierade & skakade men under den timmen så lyckades jag ändå ringa ett samtal till gymmet i Högdalen & fråga vilken tid dom öppnade & när jag la på så började jag gråta av lättnad att jag klarade av de, önskar att jag hade fortsatt ringa till olika ställen för att komma över spärren som jag har men inte blivit mycket samtal alls efter de, får total panik om jag vet att jag måste ringa någonstans & ringer det ett nummer som jag inte känner igen så svarar jag aldrig, jag får till & med en klump i magen när jag ser att de är någon kompis som ringer, nej de är frukstansvärt jobbigt att vara så begränsad men jag har bestämt mig att jag ska försöka utsätta mig för situationer jag tycker är jobbiga igen & kanske skriva ut dom situationerna här sen så jag får lite press på mig för jag vill inte sitta hemma i mitt rum & vara rädd för allting, jag tror det är jätte viktigt att man har någon/några man kan prata med, om man har någon i samma situation som man kan prata med så är det nog ännu bättre, är lättare att förklara för någon som förstår vad man går igenom, men bara att ha någon där som lyssnar & försöker förstå tror jag gör jätte mycket & det gäller vad man än har för problem, det är viktigt att man känner att man har någon som tror på en som aldrig ger upp om en även om man har gett upp sig själv för är så många som behöver de stödet även om dom aldrig ber om det. Kram <3